Mitt hopp om att halsen skulle bli bättre uppfylldes inte. Envis som jag är gick jag till jobbet idag även att jag mådde skit när jag vaknade på morgonen. Men synden straffar sig själv och efter bara nån timme där så var det värre än det varit innan. Jag frös och svettades om vartannat, hela kroppen ömmade och ja knappt prata. Alla kunder sa "va?" "va sa du?" "jag hör inte" hela tiden så efter några timmar tog jag förnuftet till fånga och slutade plåga mig själv med att sitta där. Jag åkte hem, hade 39 graders feber tydligen så att jag mådde dåligt va väl inte så konstigt då. Jag sov till tre och vaknade upp med sån jävla huvudvärk. Usch. Så resten av dagen har spenderats i soffan med några få undantag då jag har tagit mig till köket för att stilla hungern med yoghurt och annat som var möjligt att få ner i min rivjärnshals. Ja, jag ligger väl fortfarande i soffan då och kan väl inte direkt påstå att jag mår bättre. Det är ju så typiskt. Jag är inte sjuk ofta, men när jag väl är det så är det fasenimig alltid vid fel tillfälle. Lagom till jul. Jättebra. Helt underbart. Eller helt förjävligt. Jag ska kurera mig under morgondagen och på julafton ska jag le som om jag vore pigg, för på juldagen ska jag jobba och sen festa. Punkt slut. Då måste jag ju ha blivit bra. Feber brukar ju inte hålla i sig så länge. Inte på mig iaf. 

Under dagen då jag då som sagt inte gjort allt för mycket har jag även kollat på massa bilder från förr, typ högstadiet. Det är ju nästan tragiskt. Brukar tänka ibland hur mycket mina föräldrar måste ha hatat mig. Eller det är klart dom inte gjorde, inte hatade, men kanske tyckte mindre om och stundtals önskade att dom aldrig hade satt mig till världen. Jag hade mina rebelliska år där i sjuan, åttan typ. Då jag gjorde allt jag inte fick och lite till. Enbart för att trotsa föräldrarna. Jag tyckte dom var så orättvisa och "jag får ju inte göra nånting, alla andra får ju göra det, ni är ju helt dumma i huvudet, ni vill inte att jag ska ha kul" brukade komma ur min uppkäftiga lilla tonårsmun. Men nu förstår jag varför och inser att deras gränser var väldigt bra för mig. Om jag inte hade haft några regler eller tillsägelser så vet jag inte hur jag hade blivit. Och till saken hör väl kanske att jag egentligen fick göra väldigt mycket, det jag gnällde över var småsaker som att dom inte tyckte att jag skulle gå på fester med 20-åringar när jag var 13, att dom tyckte att jag kanske borde vara hemma innan ett när jag gick i sjuan, att dom inte tyckte det var okej att jag drack, rökte m.m. Inte så konstigt. Men jag var ju tvungen att tänja på gränserna. Nu låter det som att jag var en liten snorunge som gjorde vad som helst. Det va jag faktiskt inte. Men jag testade hur långt jag kunde gå helt enkelt. Lärorikt troligtvis. Och dom lät mig testa, och dom lät mig inse själv att det inte va bra, och inte heller speciellt kul. Vilket troligtvis va bra för mig. Jag vet inte varför jag skriver det här ens. Helt meningslöst egentligen. Det är nog mest för att jag suttit och tänkt på hur bra mina föräldrar är, hur mycket dom har ställt upp för mig, alla gånger pappa kommit och hämtat mig så fort jag har velat oavsett om klockan var fyra på morgonen. Det är nog få som skulle göra det, så jag borde va väldigt tacksam. Och det är jag ju. Men jag är dålig på att visa det för dom. Aja, nu slirar jag in på massa bladder som jag inte vet varför jag skriver överhuvudtaget så jag lägger ner.

Om man skulle försöka sova. Huvet värker, halser svider, men jag är hur pigg som helst. Fan. Godnatt gott folk.